Reflection – Make It Yours

"Det känns som att vi åker genom en tajine", säger Scotty och syftar på den landstypiska ugnsformen i lergods som vi blir serverade vår nattliga måltid i här i Marocko. Kanske är det den kraftigt röda leran som våra däck rullar över, eller kanske bara den brännande middagsvärmen som innebär att våra tröjor är dränkta av svett – eller mer troligt en kombination av de två – men hur som helst känns det som att Scotty inte är fel ute med sin observation: jag fullkomligen kokas - levande.

Vi pumpar frenetiskt cyklarna runt runda, naturliga berms och trycker ner droppern för att få rätt flow genom minidalar. Tillsammans skapar de en naturlig pumptrack som avslutar en episk fyrtio kilometer lång tur, som började vid gryningen och som levererade en hel vertikal kilometer av ren klättring, innan vi avslutade den vid vårt boende i Riad som ligger bland Atlasbergens ugnsliknande, böljande kullar. När vi rullar genom portarna och lägger ögonen på poolen, blir det inte ens ett alternativ att först byta cykelbyxor mot badshorts. När jag kastar mig i det svala vattnet går tankarna från tajine till glass på några sekunder... och det känns bra.

Ända sedan jag cyklade här första gången 2006, på ett eget bikepackingäventyr mellan avlägsna byar, har de resliga Atlasbergen blivit mitt standardval för tillgängligt äventyr. Marockos djupa kultur, färgglada landskap, avslappnade islamiska seder och välkomnande attityd gör att landet tilltalar alla som har den minsta lust för äventyr. Kasta in Atlasbergens otaliga mulstigar som tar sin början bara en timmes bilresa från Marrakechs flygplats och möjligheten att kommunicera även om du bara har den allra enklaste skolfranska i din arsenal, så innebär det att du har en hel meny med enkla, lättillgängliga äventyr serverade. Eller det kanske borde vara en tajine.

Så här är jag, tillbaka igen, men den här gången har jag tagit med mig fyra andra Pro Bike Gear-åkare — Scotty Laughland, Monika Buchi, Stefan Garlicki och Sharjah Jonsson — var och en en nybörjare på Marocko men hungriga på att prova på landets smaker och var och en med sina egna unika färdigheter att visa upp på landskapet som hälsar oss välkomna. Det här må vara min femte resa till Marocko, men genom mina vänners åkning och deras nya erfarenheter hoppas jag att mina egna ögon kommer att öppnas upp ännu bredare, för att se ännu mer av vad detta fantastiska land har att erbjuda - och jag behöver inte vänta länge.

Vi träffar vår gamle vän och lokala mountainbikeguide Lahcen på ett stencafé högt uppe vid ett bergspass med utsikt över den sömniga byn Imlil. Strax söder om oss skjuter den 4 167 meter höga giganten Toubkal upp mot himlen, Marockos högsta bergstopp, ohälsosamt rå och brutal till utseendet. När vi smuttar på sockersött mynta-té får vi reda på det senaste och hör hur byns livsnerv - turismen - under de senaste två åren lades på is på grund av coronapandemin. Och sedan, påfyllda av det söta teet och en pirrig, kollektiv energi, är vi tillbaka på våra cyklar och åker en lös, klapprande serpentinstig som slingrar sig fram och tillbaka genom skuggig tallskog. När jag som sista åkare blickar framåt genom dammmolnet som rivs upp av tio däck, kan jag bara skönja silhuetterna av cyklister som tar höga linjer genom snäva kurvor eller får luft under däcker över stenblock — linjer och hopp jag aldrig hade tänkt på att man kunde göra på en marockansk utförskörning.

Vi tumlar ut ur stigen femhundra meter nedanför i ett hav av leenden och high fives, med luften fylld av ljudlig spänning och omedelbar reflektion. Stigen vi nyss cyklat på är en gammal mulled till bergspasset. Leden trampas dagligen av dussin och åter dussin av hovar och är ungefär en miljon kilometer bort från en tillrättalagd cykelparkskapelse och om gruppens spända förväntan är något att gå på, så är det mer än bara en rolig nedförsslinga. Men tänk om vi gjorde iordning det lite, kanske med lite mer flyt genom de svåra kurvorna? Lahcen håller med. "Mulor och stormar tar ut sin rätt", säger han. Såna här stigar är hans vardag; och han arbetar mer än gärna på dem. En bättre åkupplevelse innebär trots allt fler glada cykelturister.

Tidigt nästa dag återvänder vi till stigen tillsammans med Lahcen och hans kollegor Mohamed och Houssain, beväpnade med ett dussin handverktyg och alla redo att jobba hårt. Upprivet damm lägger sig som en filt över himlen när en armé av gnetande mountainbikecyklister krattar, använder spadar och sina muskler för att rulla bort stenar från knappt skönjbara linjer, tills banans verkliga potential kommer fram. Under dagen byter vi anteckningar om åkstilar och linjeval, diskuterar skillnaden mellan att göra iordning en stig och att förenkla den för mycket och viktigast av allt, fördelarna med sött kontra osötat mint-té.

Och under de närmaste dagarna delar vi med oss av fler skratt, gemensamma åk och upplevelser, allteftersom Lahcen leder oss vidare från Imlil. Vid slutet kan jag se de mångsidiga intrycken som Marocko har gjort, reflekteras i ansiktena på mina cykelvänner; en trygg uppskattning av att ge sig ut i det okända och få belöningar – från att vakna till böneutrop varje morgon, välkomna branta vandringar med ledd cykel för att nå vilda avlägsna stigar, kratta stenar på en marockansk sluttning till att upptäcka den varma gästfriheten hos våra värdar när de välkomnade oss till sina hem för middag med deras familjer, där vi naturligtvis skulle festa på den bästa tajine jag någonsin smakat.